This should have been your day.
En pappa är något som dom flesta får växa upp med. En person som finns vid ens sida under hela ens uppväxt. Han finns där när man föds, när man lär sig gå på toa själv, när man sover borta första gången, när man skaffar sitt första förhållande, även när det tar slut. Han finns där när man går ut grundskolan, tar studenten, får sitt första jobb, han följer en till altaret under ens bröllop, han får hålla sitt första barnbarn. Min pappa fanns inte med mig så länge. Han fick aldrig träffa min första pojkvän, han fick aldrig trösta mig när det tog slut, han fick inte se mig gå ur grndskolan, han kommer aldrig få se mg i en vit studentmössa, få veta vad mitt första jobb blir, följa mig till altaret under bröllopsmarchen. Han kommer aldrig få träffa sina barnbarn.
Min pappa lämnade mig 2003, hans hjärta stannade, och jag fick aldrig en chans att säga hej då. Jag trodde alltid att jag skulle få träffa honom igen. Det fick jag inte.
Jag hade ingen svår uppväxt, det finns alltid dom som har det värre. Men min var ingen dans på rosor. Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, jag minns inte hur det var att ha två päron som bodde ihop och faktiskt älskade varandra. Min pappa var alkohol och drogmissbrukare, det var orsaken till att det tog slut mellan dom. Visst jag fick bo hos honom varannan helg, men jag hade önskat mig mer. Jag fick uppleva min allra första utlandsresa med honom. Vi åkte till Marocco han och jag, bara vi. Det var en vecka som jag aldrig kommer glömma. Men tiden gick, tillslut fick jag inte vara hos honom längre. Jag fick inte ens träffa honom det sista året som han var vid liv. Eller jo, jag och mamma råkade stöta på honom en gång vid tunnelbanan, påverkad som vanligt. Det är mitt sista minne av honom.
Men idag är dagen som min pappa skulle fått blåsa ut ljus från en tårta. Det är ingenting han kommer att få göra. Jag kan inte mer än att säga grattis ut i toma luften, för han finns inte där att ta emot det personligen längre.
Pappa, jag älskar dig, och jag hoppas att det här blir en underbar födelsedag för dig där uppe.
Rest in Peace.♥
Min pappa lämnade mig 2003, hans hjärta stannade, och jag fick aldrig en chans att säga hej då. Jag trodde alltid att jag skulle få träffa honom igen. Det fick jag inte.
Jag hade ingen svår uppväxt, det finns alltid dom som har det värre. Men min var ingen dans på rosor. Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, jag minns inte hur det var att ha två päron som bodde ihop och faktiskt älskade varandra. Min pappa var alkohol och drogmissbrukare, det var orsaken till att det tog slut mellan dom. Visst jag fick bo hos honom varannan helg, men jag hade önskat mig mer. Jag fick uppleva min allra första utlandsresa med honom. Vi åkte till Marocco han och jag, bara vi. Det var en vecka som jag aldrig kommer glömma. Men tiden gick, tillslut fick jag inte vara hos honom längre. Jag fick inte ens träffa honom det sista året som han var vid liv. Eller jo, jag och mamma råkade stöta på honom en gång vid tunnelbanan, påverkad som vanligt. Det är mitt sista minne av honom.
Men idag är dagen som min pappa skulle fått blåsa ut ljus från en tårta. Det är ingenting han kommer att få göra. Jag kan inte mer än att säga grattis ut i toma luften, för han finns inte där att ta emot det personligen längre.
Pappa, jag älskar dig, och jag hoppas att det här blir en underbar födelsedag för dig där uppe.
Rest in Peace.♥
Kommentarer
Trackback
