Word my friend.
Man ska inte kasta bäver i trähus.
Och glöm aldrig det.
Och glöm aldrig det.
n00t g00d m8.
1f u c4n r34d th15 u r34lly n33d 2 g3t l41d, och så kunde jag läsa det på första försöket, suck!
Friend of imagination.
Första bilder på mig i bloggen, undrar hur det här kommer sluta......
L . O . V . E .
Nötta med kärlek är vad dom är. Ena är ett halvår äldre än den andra, syns det?
You knew the play and we danced all night.
Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte om jag ens kan sätta ord på min tillvaro just nu. Jag vet knappt vad jag känner. Jag känner mig tom. Helt jävla tom. Finns för många tankar som snörrar runt i mitt huvud, alldeles för många för snabbt. Dom bildar ett stort svart hål. Ett hål till en annan dimension. Att just tre bokstäver kan säga så mycket samtidigt som dom säger så lite. T O M. Dom säger allt och inget på samma gång. Allt upprepas i mitt huvud. Rewind, Play forward, Rewind, Play forward. Jag vet inte vart jag är på väg, jag står still samtidigt som jag går i spår jag redan passerat.
Jag är fast. Fast i ett icke exiserande universum.
Allt som en gång fick mig att le är borta. Allt som fick mig att gråta är borta. Finns bara i mina tankar, i mitt minne. Jag saknar DET. Jag saknar DIG. Jag saknar ER. Jag önskar på något sätt att allt inte bara tog slut lika snabbt som det började. Förut kunde jag le, jag kunde le på riktigt. Det var inget fake, det fanns inte i mitt vokabulär då. Nu är dom små fjuttiga leénden jag lyckas få fram, utpressade. Dom spelas på repeat för att slippa möta verkligheten. Slippa behöva möta mina egna tankar. Gråter jag så gråter jag för att jag saknar, inte för att ha förlorat. Jag är vilse helt enkelt, vilse i min egen självbiografi, hur fan gick det till egentligen. Jag vet inte vart jag är på väg längre, jag går utan en bestämd destination. Jag vill tillbaka till den röda pricken på kartan.
Jag är fast. Fast i ett icke exiserande universum.
Allt som en gång fick mig att le är borta. Allt som fick mig att gråta är borta. Finns bara i mina tankar, i mitt minne. Jag saknar DET. Jag saknar DIG. Jag saknar ER. Jag önskar på något sätt att allt inte bara tog slut lika snabbt som det började. Förut kunde jag le, jag kunde le på riktigt. Det var inget fake, det fanns inte i mitt vokabulär då. Nu är dom små fjuttiga leénden jag lyckas få fram, utpressade. Dom spelas på repeat för att slippa möta verkligheten. Slippa behöva möta mina egna tankar. Gråter jag så gråter jag för att jag saknar, inte för att ha förlorat. Jag är vilse helt enkelt, vilse i min egen självbiografi, hur fan gick det till egentligen. Jag vet inte vart jag är på väg längre, jag går utan en bestämd destination. Jag vill tillbaka till den röda pricken på kartan.
