Hitting my head against the wall.
Jag todde på dig. Jag trodde vart enda ord du någonsin yttrat till mig. jag trodde du menade det. Du sa att du fortfarande brydde dig att du ville försöka igen. Bullshit. Du bryr dig inte. Och jag var en jävla idiot som ens trodde det. Fuck this shit.
Love is a word i'll never lern to pronunce.
Jag vill skriva en lång text. Jag vet att du inte kommer läsa den. Aldrig någonsin. Men jag vill skriva.
Kanske är det bara för att jag själv ska kunna förstå hur jag hamnade i den här situationen.
Det finns en sak som jag verkligen är rädd för. Det är inte spindlar. Det är inte höjder. Det är inte sjukhus. Det är inte döden. Det är att bli kär. Samtidigt som det är den mest underbara känsla som går att hitta, är det något jag hatar. Jag hatar att vara kär. Bisarrt, visst är det? Jag har inte kärleken i sig, men jag hatar hur den får mig att känna.
Att förklara hur jag känner, hur jag mår. Det är något jag aldrig vart en höjdare på. Jag vill inte visa mig svag. Jag kan gråta, men det är något jag helst inte visar. Jag vill vara stark. Och älskar jag någon, då öppnar jag mig. Jag talar om vad jag känner för personen. Och i samma ögonblick vet jag att jag är fast. Verkligheten kommer ikapp. Jag blir svag. Rädd. Paranoid. Jag bli osäker helt enkelt. Osäker på ALLT. Att gråta blir vardagsmat. Att vara ständigt orolig blir en vana. Men redan där har det spårat ut. Jag kan inte hantera det. Ingen kan. Jag stänger av mitt liv, jag ser i svart och vitt. Jag är rädd för att bli lämnad, sviken, utbytt. Jag slutar vara mig själv.
Och jag vet att det var anledningen till att det tog slut. Jag förändrades. Jag vart kär, kär på riktigt. Men det var något med dig som jag bara inte kunde motstå. Jag kan inte ens sätta fingret på det. Jag vet inte om det beror på om jag förträngt det eller om jag aldrig kunnat göra det. Allt jag vet, är att du var speciell. Nej du är speciell. Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle kunna falla så hårt för dig. Jag såg det nog mer som en lek. Men det tog inte lång tid innan det verkligen vart allvar.
Du fick mig känna på ett sätt som jag aldrig känt förut. Jag kände mig konstant vacker i dina ögon. Ingen. Ingen har fått mig känna så. Du kunde få mig känna mig som om jag var den vackraste på jorden, även om jag var osminkad och såg ut som ett rent helvete. Jag vet att jag aldrig erkände det. Men jag är rädd för att öppna mig, och det va inget jag vågade erkänna just då. Men just det ögonblicket. När du tog min hand i ett försök att släcka lampan. Jag kommer ihåg vad du sa. Kanske inte ordagrannt men det hade samma innebörd. "Nej släck inte. Jag vill kunna se dig i ögonen. Bara ett tag till?". Det fick mig att förstå, du ville mer. Du brydde dig verkligen från djupet. Jag kände mig trygg i din närvaro. Men det va den tryggheten som fick mig att känna mig otrygg antar jag. Men jag va säker på en sak, jag älskade dig.
Kanske är det bara för att jag själv ska kunna förstå hur jag hamnade i den här situationen.
Det finns en sak som jag verkligen är rädd för. Det är inte spindlar. Det är inte höjder. Det är inte sjukhus. Det är inte döden. Det är att bli kär. Samtidigt som det är den mest underbara känsla som går att hitta, är det något jag hatar. Jag hatar att vara kär. Bisarrt, visst är det? Jag har inte kärleken i sig, men jag hatar hur den får mig att känna.
Att förklara hur jag känner, hur jag mår. Det är något jag aldrig vart en höjdare på. Jag vill inte visa mig svag. Jag kan gråta, men det är något jag helst inte visar. Jag vill vara stark. Och älskar jag någon, då öppnar jag mig. Jag talar om vad jag känner för personen. Och i samma ögonblick vet jag att jag är fast. Verkligheten kommer ikapp. Jag blir svag. Rädd. Paranoid. Jag bli osäker helt enkelt. Osäker på ALLT. Att gråta blir vardagsmat. Att vara ständigt orolig blir en vana. Men redan där har det spårat ut. Jag kan inte hantera det. Ingen kan. Jag stänger av mitt liv, jag ser i svart och vitt. Jag är rädd för att bli lämnad, sviken, utbytt. Jag slutar vara mig själv.
Och jag vet att det var anledningen till att det tog slut. Jag förändrades. Jag vart kär, kär på riktigt. Men det var något med dig som jag bara inte kunde motstå. Jag kan inte ens sätta fingret på det. Jag vet inte om det beror på om jag förträngt det eller om jag aldrig kunnat göra det. Allt jag vet, är att du var speciell. Nej du är speciell. Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle kunna falla så hårt för dig. Jag såg det nog mer som en lek. Men det tog inte lång tid innan det verkligen vart allvar.
Du fick mig känna på ett sätt som jag aldrig känt förut. Jag kände mig konstant vacker i dina ögon. Ingen. Ingen har fått mig känna så. Du kunde få mig känna mig som om jag var den vackraste på jorden, även om jag var osminkad och såg ut som ett rent helvete. Jag vet att jag aldrig erkände det. Men jag är rädd för att öppna mig, och det va inget jag vågade erkänna just då. Men just det ögonblicket. När du tog min hand i ett försök att släcka lampan. Jag kommer ihåg vad du sa. Kanske inte ordagrannt men det hade samma innebörd. "Nej släck inte. Jag vill kunna se dig i ögonen. Bara ett tag till?". Det fick mig att förstå, du ville mer. Du brydde dig verkligen från djupet. Jag kände mig trygg i din närvaro. Men det va den tryggheten som fick mig att känna mig otrygg antar jag. Men jag va säker på en sak, jag älskade dig.
Låten beskriver exakt vad jag känner för dig, N! ♥
