En pappa är något som dom flesta får växa upp med. En person som finns vid ens sida under hela ens uppväxt. Han finns där när man föds, när man lär sig gå på toa själv, när man sover borta första gången, när man skaffar sitt första förhållande, även när det tar slut. Han finns där när man går ut grundskolan, tar studenten, får sitt första jobb, han följer en till altaret under ens bröllop, han får hålla sitt första barnbarn. Min pappa fanns inte med mig så länge. Han fick aldrig träffa min första pojkvän, han fick aldrig trösta mig när det tog slut, han fick inte se mig gå ur grndskolan, han kommer aldrig få se mg i en vit studentmössa, få veta vad mitt första jobb blir, följa mig till altaret under bröllopsmarchen. Han kommer aldrig få träffa sina barnbarn.
Min pappa lämnade mig 2003, hans hjärta stannade, och jag fick aldrig en chans att säga hej då. Jag trodde alltid att jag skulle få träffa honom igen. Det fick jag inte.

Jag hade ingen svår uppväxt, det finns alltid dom som har det värre. Men min var ingen dans på rosor. Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, jag minns inte hur det var att ha två päron som bodde ihop och faktiskt älskade varandra. Min pappa var alkohol och drogmissbrukare, det var orsaken till att det tog slut mellan dom. Visst jag fick bo hos honom varannan helg, men jag hade önskat mig mer. Jag fick uppleva min allra första utlandsresa med honom. Vi åkte till Marocco han och jag, bara vi. Det var en vecka som jag aldrig kommer glömma. Men tiden gick, tillslut fick jag inte vara hos honom längre. Jag fick inte ens träffa honom det sista året som han var vid liv. Eller jo, jag och mamma råkade stöta på honom en gång vid tunnelbanan, påverkad som vanligt. Det är mitt sista minne av honom.

Men idag är dagen som min pappa skulle fått blåsa ut ljus från en tårta. Det är ingenting han kommer att få göra. Jag kan inte mer än att säga grattis ut i toma luften, för han finns inte där att ta emot det personligen längre.
Pappa, jag älskar dig, och jag hoppas att det här blir en underbar födelsedag för dig där uppe.
Rest in Peace.♥

Kärlek, vad är det egentligen? Går det verkligen att sätta en etikett på det, jag tvivlar. Kärlek är ett ord som innefattar så pass mycket. Men en sak vet jag, jag är kär. Jag har hittat den människan som jag aldrig vill vara ifrån, aldrig någonsin. En kille som betyder så otroligt mycket för mig. En som på något sätt fulländar mig. Någon som får mig att förstå att jag kanske är värd något, att det finns mer att se.
Jag är kär, och jag vill aldrig släppa den här känslan.

I made it so far that I could tell you thoose tree words, I said them.                   And I don't regret even a second that I did it.

I LOVE YOU.

Jag kanske kommer flytta, från mitt älskade stockholm, till göteborg. Fuck.

Jag har ett problem, jag köper för många hörlurar. Dom är som en acessoar för mig, vad då ha en ny klocka på handleden varje vecka. Jag missbrukar hörlurar.
Och det är inte bara små inears vi pratar om, ju större desto bättre! Har även en förkärlek till WESC vilket innebär cirka 800:- paret. Men idag hittade jag något helt fantastiskt. Ett par för 210:-! Och dom är bara så balla. Dom har alfabetet på sig, kan ju inte bli bättre.



Jag är kär, jag älskar dom, jag ska gifta mig med dom.

Jag är helt jäkla nerkärad i den här låten.

Ett mörker, ett ständigt mörker som är omöjligt att kringgå. Det smyger sig upp bakifrån och drar in en i något som liknar ett svart hål. Varje steg som man tar framåt blir två steg bakåt. Det finns inget framför, man är fast på en plats man inte vill något annat än att fly från. När tankar och deprition tar över ens liv, när man inte längre kan framkalla ett äkta leende. När allt man vill är att få smärtan att försvinna. Man till och med är villig att skada sig själv fysiskt för att få den psykiska smärtan att försvinna för ett tag. Att få känna smärtan bara för att få veta att man fortfarande lever.
Det är inte den verklighet jag vill leva i längre.

Jag har inte skrivit ett ord på nästan en månad i bloggen. Jag har inte haft orken.

Jag mår inge bra egentligen, även fast jag inte visar det. Allt jag vill är att gråta, att få släppa ut allt men jag har inte den psykiska orken jag behöver för det just nu. Jag är känslomässigt instabil. Jag sitter med en låt på repeat hela tiden just nu, för den jag helst vill höra påminner mig om en viss person som jag nu sagt upp all kontakt med. Trots att han betydde så oerhört mycket för mig. Jag var kär. Olyckliga kärlekslåtar får mig att bli lugn. Jag sitter och lyssnar på musik jag helt bara vill gråta till, cigaretterna försvinner som på löpande band. Mina tankar snörrar. Allt känns fel.
Min bästa vän har flyttat. Min andra halva. Den personen jag behöver som mest just nu när jag mår som sämst. Hon är den enda som får mig att må bra. Jag behöver inte pressa fram leenden som bara är fake. Framför henne kan jag må dåligt, det är okej. Men hon får mig alltid glad. Vi kompleterar varandra, det är det vi gör bäst. Vi är varandras motsatser, helt olika. Men ändå, så lika.

Jag mår inge bra nu, jag behöver en paus för mig själv. Jag behöver frisk luft.

Imorgon är en ny vecka, imorgon börjar en vecka där alla verkligen kan visa för världen att dom är lika mycket värda. Det är en vecka för stolthet, en vecka som kan stavas med fem bokstäver. P R I D E. Jag kommer befinna mig inne i stan för denna vecka, jag kommer stödja hela spektaklet för jag anser att det är något sverige behöver. Vi behöver mer än bara bloggar för att förstå vad gay är, vi behöver se det. Så fuck Gaybloggen, go PRIDE.

Homosexualitet är inget fel, det är ingen skam, det är mod. Mod och stolthet att våga möta världen som sig själv. Att inte gömma sig bakom samhällets idial och normer om hur man ska vara, utan att våga ha egna åsiker och tankar. Önskar bara att fler faktiskt vågade. Själv är jag hetrosexuell, men jag säger inte att jag aldrig skulle kunna överväga att ha ett förhållande med någon av samma kön. Det handlar inte om "vad" en person definierar sig som, utan allt handlar om hur man upplever personen. Skulle det hända att jag blev kär i en kvinna, jag skulle inte tveka, för kärlek är lika vackert oavsätt vilka det är mellan.
Jag bevittnade den första homosexuella vigseln i Sverige förra året om jag inte minns fel. Jag stod i humlegården den första maj och grät. Jag fick gåshud på hela kroppen. Det var så otroligt vackert. Just DÅ kunde man känna att vårat lilla landet lagom var på väg framåt, vi var på väg i rätt riktning.

Och Pridefestivalen är just vad det är, ett sätt att få vårt lilla land att inse, det finns inget som är perfekt, men det finns heller inget som inte är värt att ge en chans.

Det är deppväder ute, jag är depp, säkert många andra också. Det är en sån där dag som man kallar en emodag, då man bara kan sitta och tänka på saker flera timmar i sträck. Det jag tänker på just nu det är att jag vill ha någon att kalla min. Någon som man inte behöver ge falska leenden. Även fast när man får frågan om man mår bra och ljuger till svar och säger att det inte är nått fel, att ha någon som lägger armarna om en, kramar till och säger jag vet att det är nått. Det är just det jag saknar med att ha någon där. Just känslan av att den kan en utan och innan, du behöver aldrig klistra på ett falskt leende för omvärden. Jag vill ha någon att ge hela mitt hjärta till utan att behöva oroa mig för att få det krossat. Att känna samma pirr i magen som man kände vid första kärleken.

Jag har haft en sån, en riktig första kärlek. Det var 2 år sedan. Det var första killen som verkligen fick mig att ge allt. Vi började snacka kring nyåret 08, vi träffades en gång några veckor senare. Sen gick det ett tag och han tröttna. Men vi fortsatte att prata i ett halvår tills vi äntligen träffades igen. Efter den dagen sågs vi oavbrutet. Det hela slutatde med ett förhållande som varade i 11 månader. Men vi var unga och naiva, vi växte ifrån varandra.
Idag har han en ny flickvän, jag har haft flertal killar efter honom. Men jag kommer aldrig sluta älska honom. Inte för den han är idag, utan för den han var. Men ändå känns allt fel. För jag vet att han nu sitter och säger exakt samma ord till henne som han en gång sa till mig. Jag vet att om jag träffar en kille kommer han att ha sagt samma ord till någon annan innan. Det får till och med dom tre vackraste och heligaste orden att kännas smutsiga. Att säga Jag älskar dig känns inte längre som något speciellt. Men det är det. I just det ögonblicket när man är upp över öronen kär, och ser den man bryr sig om mest av allt i ögonen och säga dom tre orden, då finns det inget vackrare.