pointed

Det är deppväder ute, jag är depp, säkert många andra också. Det är en sån där dag som man kallar en emodag, då man bara kan sitta och tänka på saker flera timmar i sträck. Det jag tänker på just nu det är att jag vill ha någon att kalla min. Någon som man inte behöver ge falska leenden. Även fast när man får frågan om man mår bra och ljuger till svar och säger att det inte är nått fel, att ha någon som lägger armarna om en, kramar till och säger jag vet att det är nått. Det är just det jag saknar med att ha någon där. Just känslan av att den kan en utan och innan, du behöver aldrig klistra på ett falskt leende för omvärden. Jag vill ha någon att ge hela mitt hjärta till utan att behöva oroa mig för att få det krossat. Att känna samma pirr i magen som man kände vid första kärleken.

Jag har haft en sån, en riktig första kärlek. Det var 2 år sedan. Det var första killen som verkligen fick mig att ge allt. Vi började snacka kring nyåret 08, vi träffades en gång några veckor senare. Sen gick det ett tag och han tröttna. Men vi fortsatte att prata i ett halvår tills vi äntligen träffades igen. Efter den dagen sågs vi oavbrutet. Det hela slutatde med ett förhållande som varade i 11 månader. Men vi var unga och naiva, vi växte ifrån varandra.
Idag har han en ny flickvän, jag har haft flertal killar efter honom. Men jag kommer aldrig sluta älska honom. Inte för den han är idag, utan för den han var. Men ändå känns allt fel. För jag vet att han nu sitter och säger exakt samma ord till henne som han en gång sa till mig. Jag vet att om jag träffar en kille kommer han att ha sagt samma ord till någon annan innan. Det får till och med dom tre vackraste och heligaste orden att kännas smutsiga. Att säga Jag älskar dig känns inte längre som något speciellt. Men det är det. I just det ögonblicket när man är upp över öronen kär, och ser den man bryr sig om mest av allt i ögonen och säga dom tre orden, då finns det inget vackrare.